I går fick ju Tristan vaccination och biverkning är feber och det fick han på kvällen, lite över 38 grader så jag bestämde mig för att ge honom alvedon innan sista kvällsmålet men klantigt nog så begärde jag att få ett skedmått på apoteket när jag handlade alvedonet istället för en spruta, så jävla klantig. Jag häller iallafall upp i skedmåttet, halvsätter Tristan upp och häller.....och vad händer......jo han får i sig nästan allt på en gång, jag sätter honom upp och det ser ut som om det ordnar sig men det gör det inte, han fortsätter att host och frusta och blev röd i ansiktet, jag lägger han på axeln men det blir inte bättre, jag lägger honom på magen över knät och slår lätt mellan skuldrorna, men jag tycker inte det blir bättre och det kommer salivbubblor genom munnen, hjälp, kände jag. Jag ringer Tobbe gråtades och frågar om han är på väg hem för Tristan har satt alvedon o halsen och det bådar inte gott, han var som tur på väg hem. Efter jag pratat med honom så ringer jag 112 men lägger på luren och tänkte att jag kan ju inte ringa dit bara för att han satt i fel strupe men jag ångrade mig och ringde igen, först fick jag prata med en telefonist, sen kopplades det in en läkare så jag fick prata med medans ambulansen var på väg, dom skickade med tanken på att Tristan är så lite. Läkaren lyssnade på hans andning via telefon, han sa att ambulansen är på väg och att jag skulle hålla Tristan upprätt fast med lite framåtlutning. Mannen kommer hem i samma stund som jag pratar med läkaren. Han frågar om jag är ensam hemma och jag svarar att mannen kom just hem så vi lägger på luren men jag måste ringa igen och han blir sämre. Det tog inte lång stund innan ambulansen kom men det var dom längsta minutrarna i mitt liv.
 Ambulanspersonalen kommer och frågar vad som hänt och jag berättar och den ena av dom tar honom och lägger honom i hans armar på mage och Tristan börjar gallskrika, skönt, han skriker kände jag då. Jag fick tillbaka honom och sa att han brukar få mat vid den här tiden, klockan var då strax innan åtta på kvällen. Ambulanspersonalen sa åt mig att ge honom mat och Tristan börja äta för fullt. Personalen ringde upp en läkare och båda trodde att det inte var någon större fara men att vi fick följa med till sjukhuset i fall vi ville. Han sa även att bebisar har väldigt bra kräkreflexer så han har säkert fått upp det mesta och skulle han bli sämre under natten så fick vi ringa igen, jag tacka så mycket för hjälpen och för att dom kom.
Efter allt drama så tog 1½ timme att få lilla livet att somna, han fick sova i våran säng så jag kunde håla koll på honom, han fick sova i bara blöja och ett tunnt lakan över sig. Jag var helt slut efter den pärsen, jag tror jag gick och la mig halv elva, sen vaknade han vid tjugo över 1 i natt och fick mat, sen har resten av natten varit lite si och så. Nu sover han i sin vagn och jag ska gå och lägga mig på soffan och sova en stund. Slutet gott:):)



See you♥♥