Påvägen till vallentuna träningscenter..



När jag går så här långt med min favoritmusik på hög volym i öronen,så kommer dessa jobbiga minnen. Mest minnen om Niklas. Det minnet som ploppar upp nu är när jag vunnit i rättegång att Niklas ska bo hos mig och stå skriven där och det är dags för Niklas att börja sin nya skola,den tredje skolan på 3 år,(stackars barn,tur att han har/hade lätt att få vänner.)Han är 8 år och börjar nya skolan direkt efter påsklovet,allt gick så snabbt. Tänkte att han skulle få gå klart andra klass hos sin pappa men jag vågade inte,rädd för att Niklas skulle bli övertalad el nåt liknande för att stannar kvar hos sin pappa. Tyvärr fick han inget avslut i sin gamla klass.
 Tillbaks till första dagen i ny klass och skola... Jag följer med honom första dagen,kommer i håg att vi knacka på klassrumsdörren(Niklas såg så väldigt liten ut)Hans blivande fröken öppna dörren och välkomna oss. vet ej idag om Niklas verkligen ville att jag skulle gå hem el om han bara sa så för att verka oberoende av mig,snyft. När jag tänker på dessa minnen så rinner tårarna där jag promenerar,så jobbigt. Jag gick hem och Niklas gick och satte sig på sin nya plats,han fick fort vänner ,det var roligt. Jag kommer så väl ihåg att som 8 åring så var Niklas SÅ liten,dessa minnen är så känslomässiga och jobbiga............................................(tårar rinner)

Det var en jobbig tid efter att Niklas flyttat tillbaks till mig,han hade regelbundna utbrott som jag lärde mig att handskas med. Han hade jätteproblem i skolan. På den tiden gick jag på komvux och det var tur det för i bland fick jag åka till skolan för Niklas fått utbrott. Dessa möten jag har suttit i till ingen nytta. Niklas kunde inte sitta still och koncentrerar sig och fick utbrott. Men det visade sig att han är dyslektiker och har lätt adhd i dag med uppmärksamhetsstörning.

Det jobbigaste med dessa minnen är att jag fått tagit allt med Niklas själv,hans pappa har skjälpt mig hela tiden istället för att hjälpa mig. Det har varit så jävla tufft. Hans pappa har tyvärr stoppat mycket så hade kunnat hjälp Niklas. 

I dagens läge har jag som mamma mycket mera skinn på näsan,så skulle jag behöva gå igenom detta igen,så jävlar vad det ska kämpas på ett annat sätt,jag kommer säga  ifrån på engång och inte lyssna på vad lärare/rektor säger,utan det är min egen magkänsla som gäller. Det var det minnet...........

Ledsen i ögat,snyft.Jag lider så med mina minnen. Rädd för att jag gjort fel med Niklas,men jag är inte perfekt mamma utan jag försöker lära mig av mina misstag som person,jag är inte mer än en människa.

Tunneln har varit SÅ lång men trots allt så ser jag ljuset i tunneln. See you♥♥!